a/
Betongen är det material som vill gå under ideologin; den vill gå bakom, bortanför. Medan till exempel träet i alla dess former, liksom teglet, hålls fast i en tät väv av skiftande moden, historia, sentimentaliteter, av idealiserad hantverksskicklighet, mytologiseringar och mystik, är betongen alltigenom fästad i något annat, utanför nej bättre just: under allt detta - kanske i en mycket bestämd bemärkelse av kropp; kanske i den exakta skärningspunkten för det nödvändiga och det tillräckliga.
Betongen hävdar en radikal position. Den vill visserligen vara ett första, men inte genom att polemisera mot träet, teglet etcetera, inte genom att framställa sig som naturligare, mer äkta. Tvärtom vill den ta utgångspunkt i ett helt annat system av värden, en helt annan argumentation, vars ton måste höras av andra öron, vars färg måste ses av andra ögon, vars struktur måste erfaras av en annan, intensivare beröring.
Betongen skiljer ut sig som det material där den sinnligt uppfattbara kroppen är given först i och genom gestaltningen, det vill säga: där formen existerar först genom funktionen. På samma gång är detta del av konstens definition.
b/
Den här musiken vill befinna sig under ideologin - bakom, bortanför. Den upprättar sitt ljudrum i ett skikt mellan det sentimentala och det kommersiella, på en plats där folkens musik ännu inte harmoniserats och förpassats till reservat, där ännu inte konsumtionen slukat varje ton, ackord, melodi, rytm; där modernismen ännu inte föst sig in i villrådig gränd. Där som rösten fortfarande uttrycker i den ursprungliga betydelsen: det som dess ljud berättar är inuti dess ljud.
Denna röst läser inte innantill, utan är den som först vet det den berättar, inräknat dess ton, glidning, skälvning, vibration, skorr, gnissel. Den är själv ett sinne, liksom lyssnande till sitt ljud, och till den verkliga aktualitet den ljuder i.
Det betyder inte att den här musiken vill hävda en ursprungligare klang. Här kan inte ursprunget förstås som början, utan där det börjar är ursprunget - och början är noll, först, inget. Först genom att något skapas uppstår något. Arbetet är kroppens form; rösten är dess gestaltning.
C-G Thosteman
Vera Ohlsson veoh@bredband2.com